potatishistorik

Historik
Under inkaindianernas storhetstid var potatisen en viktig hörnsten för samhällets välstånd, och var bokstavligen värd sin vikt i guld. Föga anade de spanska Conquistadorerna att den verkligt värdefulla delen av deras rov inte var guld, utan den lilla anspråkslösa knöl man fick med sig till Europa. Det står idag helt klart att kunskapen att odla och lagra potatisen var en av förutsättningarna för den framgångsrika Inkakulturens uppkomst och välstånd. Tillgången på potatis påverkade i hög grad maktutövningen och ekonomin inom Inkakulturen. Inte konstigt att man här hyllade och tillbad ”Potatisguden”.

Man anser att den första vilda potatisen utvecklades för mer än 13000 år sedan – långt tidigare än något mänskligt jordbruk. Vad vi vet säkert är att så tidigt som för åttatusen år sedan odlades potatis utav bergsfolken i Anderna. (Det finns även bevis för att man odlade bönor och squash i dessa trakter för nästan 10000 år sedan). Aymaraindianerna utvecklade över tvåhundra olika potatissorter på Titicacaplatån som ligger över 3000 meter över havet. Folket i Peru var uppenbarligen mycket beroende och stolta över sin potatis och det var mycket vanligt att man utsmyckade sina lerkärl med potatisdekorationer man har även funnit lergökar utformade som en potatis. En annan spegling av potatisens betydelse både förr och nu får vi om vi studerar Quechuaindianerna, ättlingar till Inkaindianerna, som påstås ha mer än tusen olika ord för POTATIS. Klik
Påfallande många kultiverade livsmedelsväxter var tillgängliga i de centrala delarna av Anderna, området som vi idag känner som Peru och Bolivia. Detta område betraktas idag som ett av fyra kärnområden i världen där man kan säga att kunskapen att bruka jord samtidigt uppstod.

Förvaring och tillagning av föda var naturligtvis mycket komplicerat för åttatusen år sedan och frost kunde äventyra hela skörden. Men nöden är som alla vet uppfinningarnas moder och indianerna utvecklade en slags frystorkningsmetod av potatis som indianerna kallade ”Chuño”. Forskaren Inge Schellerup berättar följande: ”Chuño” tillreds fortfarande på samma sätt som på Incatiden. Potatisen sprids ut på marken under frostkalla nätter. Under dagen täcks potatisen med ett lager av halm för att skydda dem mot solens strålar. På detta sätt blir den torkade potatisen helt vit. Efter att ha exponerats för frost under flera nätter trampar kvinnor och barn på potatisen för att pressa ut kvarvarande vätska och samtidigt slita av skalet. Potatisen läggs sedan i rinnande vatten i några veckor detta för att få bort den bittra smaken. Slutligen torkas potatisen i ungefär två veckor och kan sedan lagras utan några problem i upp till 4 år”. Vid behov tar man sedan ut den frystorkade potatisen ur lagret och blir snabbt bli ätbar genom att koka den och/eller använda den i en stuvningar etc. Under århundradena har ”Chuño” i dessa områden varit ett lika viktigt födoämne som bröd har varit i andra delar av världen.